Helt plötsligt har snön försvunnit och vårfåglarna har återvänt. Mina älskade storspovar väcker mig tidigt och jag är återigen morgonpigg. Ligger kvar i sängen och lyssnar på tranorna, kanadagässen, tofsviporna och storspovarna. Det vibrerar i luften av alla ljud och solen kikar in mellen persiennerna. Det är underbart att bo på landet.
Jag gör min lilla morgongymnastik, ben, mage, säte och rygg innan jag kliver upp. Jag har fortfarande sviter av diskbråcket i mitt vänstra ben även om det går framåt med snigelfart. Ja, jag har verkligen fått en utmärkt chans till att träna tålamodet. Jag tackar för den möjligheten och känner mig inte särskilt ledsen eller besviken. Tänk vad jag lärt mig att be om hjälp och ta emot den när den erbjuds. Jag har lärt mig slå mig ner och invänta själen.
Minns berättelsen om västerlänningarna sm skulle bestiga Himalaya, de stretade och drog, klättrade och skyndade för att komma upp till toppen. När de vände sig om för att hålla koll på de inhemska bärarna så såg de till sin förskräckelse att bärarna satt kvar långt där nere. Västerlänningarna skickade ner en budbärare för att fråga vad som stod på.
Bärarna satt lugnt kvar på stenarna , andades och svarade: Vi sitter och inväntar vår själ......
Vad bärarna ska ha funderat på varför klättrarna stressade så förfärligt?
Avslutar denna gång för att se ett naturprogram om korpar, de magiska svarta fåglarna som visar oss vägen. Det blir intressant!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment